Vånganvallens huvudentré andas en hel del folkpark där den står bakom palmerna.

Jahaja, då var jag här, vid ökänt blåsiga Vångavallen, eller om man så vill ”Tjongavallen”. I år bjuds här tyvärr ingen allsvensk fotboll och nu sladdar klubben även i Superettan. Särskilt blåsigt är det inte men det ligger regn i luften. Samtidigt är gräset väldigt grönt och inbjudande. Palmerna som är framställda, både vid entrén och vid sidan av planen, men också på väl valda platser runt om i staden, står stolta i sina jättekrukor men vajar inte i vinden. Kanske bockar de lite under den regntunga skånehimlen.

Det här är så långt söderut den allsvenska fotbollen än så länge lyckats ta sig. Ett rekord som lär stå sig så länge inte någon oljeshejk bestämmer sig för att köpa upp ÖT Smygehuk FF. Sverige slutar ju här. Ändå, ställs palmerna in under vintern.

I Trelleborg hoppas man på en splitterny arena till 2014. Men turerna har varit många och vem vill egentligen satsa på en förre detta allsvensk klubb på dekis? Inte heller har Trelleborgs FF en historia av att locka storpublik till gamla Vångavallen. Rekordet är föga förvånande från ett derby 2004 mot storebror Malmö FF. 9 843 hittade hit den dagen. För en vall med maxkapacitet på 10 000 betalande är det väl, med lite säkerhetsavstånd mellan klackarna, att betrakta som fullsatt.

Det har hänt att huvudläktaren på allsvenska matchdagar fyllts med vinstsäkra trelleborgare. Det kommer troligen aldrig att ske igen.

Pågatågen, den skånska kollektivtrafiksstoltheten, ska om ett par år stanna till även i Trelleborg. Det är en stor sak. Det är frågan om att bli en del av landskapets blodådror. Trafiken pumpas fram och tillbaka från Skånes hjärta (det ligger väl nergrävt någonstans i Citytunneln under Malmö) med hjälp av de lila tågen. De som inte får vara med, hamnar vid sidan av, och måste acceptera en mindre betydande roll i Skånes kropp. Först var det tal om två stationer i Trelleborg. En vid den gamla stationen nere vid hamnen och en utanför centrum norr om staden. Idéer fanns om ett nytt köpcentrum och så då en ny arenan i anslutning till stationen. Det måste ju finnas en anledning att gå av och på när väl tåget stannar. Här skulle Trelleborg kunna fått sitt eget Hyllie. Snacket om hönan och ägget gjorde sig påmint. Vilket kommer först, stationen eller arena? Detta resonemang dementerades senare effektivt. Det krävdes tydligen ingen arena för en station och så blev det varken det ena eller det andra. I varje fall inte inom de närmaste åren. Tillbaka till ruta ett.

Den fotbollsplan som än så länge används har en ganska ståtlig huvudläktare i gul-blått. Passande färger för svensk fotbolls sista utpost i söder men lagets färger är egentligen blått och vitt. När jag passerar bakom den västra kortsidans läktare (ja, här finns läktare på alla fyra sidor om planen) upptäcker jag en annan intressant detalj. Tydligen har det runt Vångavallens fotbollsgräs en gång i tiden funnits en löparbana. Kortsidans läktare är helt sonika ställd ovanpå den röda ovalen som sedan upplevs försvinna in under fotbollsplanens gräs. Jag undrar för mig själv om linjedomarna får extra fart längs linjerna i vetskap om att det här har sprungits sprinterlopp. Långsideläktaren i norr, en stadig skapelse i korrigerad plåt från år 2000, är sedan placerad i anslutning till gräset, i sann fotbollsarenemässig anda. Detta har varit en klassisk vall fylld med flera olika typer av idrott. Så är det inte längre. Nu är det här en plats endast dedikerad till fotbollen.

Löparbanan som försvann.

Jag tittar på kortsideläktaren som känns aningen provisorisk. Den är monterad på en stålkonstruktion á la byggnadställning och kan antagligen ganska lätt plockas ner. Detta gör att man ser in under läktaren. Om man är snäll kan det kanske ge en viss high school-känsla. Ni vet, fumliga tonåringar som träffas under läktaren för att, för första gången, utforskar varandra. Nu är det väl ändå inte riktigt det känslan jag får. Det ligger en hel del skräp på löparbanan, som på sina ställen börjat ge vika inför naturens växtkraft, under läktaren. Och till råga på allt börjar det regna. I mellanrummet som uppstår i hörnet mellan lång- och kortsidans läktare ger sig löparbanan till känna helt öppet. En palm i kruka lyckas inte dölja vad som en gång legat där. Kanske man skulle ta sig några löpsteg?

Kanske ändå inte en plats för ungdomshångel?

Men nu verkar det ändå som att det till sist ska bli en ny arena. Och det är klart att ska Trelleborgs FF i fortsättningen sätta Trelleborg på kartan och käppar i hjulen för storebror Malmö FF krävs en ny arena. Framtidens fotbollseuropa står ju och stampar utanför dörren. Kommunen får här, som på så många andra ställen på den svenska landsorten, krypa till korset. Cirka 150 miljoner ska skakas fram. Och visst, kommunen är kreditvärdig. Platsen är tänkt där Vångvallen ligger idag. Klassisk mark återanvänds och man slipper en utslängd skapelse på slätten utanför stan. Även 2000-talets arena kommer kunna nås, en kort promenad längs palmraderna, från stadskärnan.

Arenan får enligt planerna en ganska återhållen publikkapacitet. Drygt 5800 åskådare ger sken av en förståelse för verkligheten (eller sparas pengarna till bandomsorgen istället?). Konstgräs. Driften blir billigare och antagligen försvinner även krukpalmerna i hörnen. Bygget beräknas stå färdigt, ett år för sent, 2015. Fotbollsförbundet får ge dispens och än är inte sista ordet sagt i denna sydskånska arenasåpa.

Vångavallen är en ännu, i allra högsta grad, naturligt grön vall.

Rambergsvallens huvudentré lite gömd och bortvänd från en av Hisingens huvudpulsådror, Hjalmar Brantingsgatan.

Min första match i jakten på de platser där det allsvenska spektaklet utspelats blev naturligtvis på Hisingen. Sedan ett halvår tillbaka bor jag för första gången i mitt liv på bekvämt gångavstånd från allsvenskt fotbollsspel. Att Gustav ännu bräcker mig på just den punkten spelar midre roll när jag passerar Wieselgrensplatsen påväg mot Allsvenskans enda, genom alla tider, ölags hemmaarena.

Wieselgrensplatsen är ett torg eller gågata (eller både och om man vill vara bussig) från stadsdelscentrumens tidevarv. Men till skillnad mot motsvarigheter som Kortedala torg, där lokaler gapar tomma, eller Frölunda torg, som fullständigt exploderat och omvandlats till oigenkänlighet, är Wieslegrensplatsen mer av det som (inbillar jag mig) stadsplanerarna såg framför sig vid uppförandet. Här är i och för sig inget modernt myllrande caféliv med kaffe-to-go i solglasögon och högklackat, och inte heller i fjällrävenjackor och fixed gear, men det finns caféer och de serverar kaffe. Servicen här är inte bara service, den är också oftast helt väsensskild från affärerna man är van vid. Visst finns här Coop och Willys men butiker som Bra Deal, Wiezel Matcenter och, min personliga favorit, Erics Modehus dominerar och ger platsen, trots auran av betongförort, ett smått unikt uttryck.

På Wieselgrensplatsen stannar jag för att ta ut hundringen som behövs för att lösa entré. Kontanter gäller på Rambergsvallen, så det är kö. Om jag hade haft lite mer tid innan matchens start kunde jag ha tagit en öl på Whoopsi Daisys uteservering mittemot automaten. Nu sitter där några supportrar i svartgult. De verkar prata om i vilket land det dricks mest öl. Whoopsi Daisy är en sådan sportsbar där hamburgertallriken kostar under hundringen (jag kanske skulle tagit ut två) och många av gästerna, som kan beställa en stor stark på 60 cl., känner namnet på bartendern. Det är så nära ett supporterhak, det går att komma, för Hisingens stolthet. När man är här känns det, än så länge, väldigt långt till andra-sidan-älvens motsvarigheter i Avenyn och Gamla Ullevi.

Hjalmar Brantingsgatan, Hisningens ”aveny”, som passerar Rambergsvallen på väg mot sin ståndsmässiga avslutning (eller början) i jättekorsningen med vädergatorna.

Med lite god vilja kan Rambergsvallen sägas ligga i förlängningen av Wieselgrensplatsen fast bortom Hjalmar Brantingsgatan som här egentligen bättre beskrivs som en led. På andra sidan Wieselgrensplatsen ett par kvarter landshövdingehus mot Göta älvbron växer nu nya Kvillestaden fram med 2000 nya bostäder. Samtidigt får jag under halvtidspausen av matchen, genom Anna Johansson (betydande politiker i staden när det kommer till idrottsfrågor) som stegar fram på en röd matta, veta att 130 miljoner kommer avsättas i nästa års kommunalbudget för att bygga en ny arena. Vad de båda investeringar kommer att innebära för Bra Deal, Erics Modehus och Wieselgrensplatsen i stort återstår att se.

Här utlovas en ny arena till Hisingen med Lundbybadets röda fasad skymtande i bakgrunden.

Rambergsvallen måste förstås i sin kontext. Här spelar BK Häcken, klubben heter så för att det låg en häck brevid planen där klubben startades, fantasilöst, genialt eller bara fullständigt opretentiöst. Klubbemblemet är två halva bollar i svartgult och naturligtvis spelar laget i bröderna-dalton-utstyrsel fast med fotbollsskor istället för fotbojor. Men det är en storstadsklubb och eftersom de som avgudar det gyllene och stegrande lejonet i IFK:s emblem är så många fler saknas ofta stöttning från läktarplats. BK Häcken har inte historien och inte heller någon stark förankring i samhället. Det finns det andra klubbar i staden som har.

En av den oftast ganska fåhövdade Häcken-klackens ramsor är en rip-off från någon av de större klubbarna i staden. När motståndarnas klack av någon anledning är ovanligt tyst kan man få höra: ”Ni har sämre klack än  Häcken”. Denna kväll hörs aldrig nidramsan. Djurgårdens IF är på besök och deras klack sjunger sig, imponerande nog, igenom hela matchen. Och bilarna, som på Hjalmar Brantingsgatan, sjunger sin entoniga lovsång till förorten, vare sig det är grillning på den egna trädgårdstäppan eller på allmäningen mellan hyreshusen som lockar, överröstas. Det är en härlig försommardag just för grillning, eller varför inte fotboll, med värme och solsken. Vallen är lagom full med drygt 3000 betalande. Det är gott om plats på bänkraderna men ändå så tätt att det ser hyfsat fullt ut. Jag njuter.

Löparbana med hoppgrop, grönt gräs och där bakom Babords (båttema som sig bör på en ö) östra läktardel idag hyfsat välbesökt av djurgårdssuportrar.

Rambergsvallen är inte mycket till idrottsarena. Två läktare längs båda långsidorna endast med ett fåtal plaststolar på VIP-läktaren, långa bänkar utan ryggstöd och löparbana. Läktarna är klädda i orange korrigerad plåt. Det andas inte precis Europa. Men BK Häcken är för tillfället en toppklubb. Bäst i stan, bra ekonomi och nu alltså snart en ny arena.

Det är egendomligt. På landsorten har klubbar ofta förankring på orten med stöd av kommun och näringsliv. I storstäderna finns istället storklubbarna med allt vad det innebär. Men BK Häcken passar inte in på någon av dessa beskrivningar. De har istället något helt annat som faktiskt saknar motstycke i Sverige, ja i världen. De har Gotia Cup. Världens största ungdomsturnering ger förutsättningar för billiga utlandsvärvningar men också ekonomi. Turneringen omsatte förra året ca. 60 miljoner kronor. Här krockar det opretentiösa BK Häcken med verkligheten som alltså möjliggör toppspel i Allsvenskan. Men föreningen har också en historia av att satsa, från klubbhuset Häckenborgen på 1960-talet och nutida 40 miljonersprojektet Gotia Park till värvningar av landslagsstjärnor som Stig Töfting och Teddy Lucic. Gotia Park är en modern träningsanläggning gömd en bit bort på Hisingen mellan en golfbana och en återförsäljare av trädgårdssten. Här drillas bl.a skyttekungen Majeed Waris, naturligtvis upptäckt under Gothia Cup.

Träningsanläggningen, Gothia Park Academy, kanske namngiven för att vara riktigt tvåtusentalsmässig eller kanske för att tillmötesgå intrnationella besök under Gothia Cup.

Jag skulle vilja skriva att BK Häcken haft Rambergsvallen som hemmaarena sedan de lämnade planen bakom den där namngivarhäcken men riktigt så är det nog inte. Viktigast i detta sammanhang är dock att de har huserat där sedan 1952 och den nya arenan är tänkt att placeras på samma plats. Löparbanorna ska bort. Kapaciteten ska vara ungefär den samma, alltså ca. 7000, men alla sittande. Och allt det där andra som måste vara med för att få spela på högsta svenska fotbollsnivå, flaggstänger, bussparkeringsplatser, dopningstestarrum och en hel del annat. Medan möjligheten att skymta planen samtidigt som man tar ett dopp i Lundbybadets inomhusbassäng troligen försvinner…

Läktaren Styrbord med tennishallen där bakom håller inte längre måttet.

Strömvallens södra läktare vänder en vacker om än lite stall-liknande sida mot Villastaden.

När jag svänger in vid det väldigt blå konserthuset på andra sidan Gavleån är det bara ett par veckor kvar till Gefle IF:s tolfte säsongsstart i Allsvenskan. Jag parkerar på en tvärgata till Kungsbäcksvägen och har södra läktaren i ryggen när jag kliver ur bilen. Det känns bra. Villastaden sträcker ut sig framför mig med sina stora hus och välskötta trädgårdar samtidigt som solen värmer. Endast ån och kyrkan skiljer bostadsområdet från Gävles centrum. Jag konstaterar nöjt att den marinblå Audin som tagit mig hit från Arlanda väl smälter in i miljön.

Från ett av husen kommer två grabbar i tioårsåldern ut. De stannar lite frågande utanför grinden till uppfarten med en påkostad stenläggning.

– Vad gör ni, frågar den morskaste av dem.

– Vi ska fota lite, svarar jag.

– Aha, har ni kört långt, lyder följdfrågan.

– Från Arlanda, säger jag, samtidigt som min polare plockar ut kameran ur bagageluckan.

– Öh, har ni flugit för att komma hit?

– Yes.

Då spritter den andra killen till, som om han kom på något, och frågar:

– Kommer vi i tidningen nu?

Min polare kan inte låta bli att svara:

– Kanske, samtidigt som han knäpper en bild på de två unga gävleborna.

Jag hoppas innerligt att de om intresset, för fotboll, finns och kvarstår, är och förblir, trogna Gefle IF-supporters.

Grabbarna från Villastaden kom aldrig med i tidningen men blev i varje fall publicerade på ”the world wide webb”.

Strömvallen är riktigt gammal som organiserad idrottsplats. Här sprangs,hoppades och kastades det långt innan Allsvenskans start. Kanske är det förklaringen till vallens relativt centrala plats i staden. När den uppfördes var platsen precis som för de flesta av dagens nybyggda arenor nästan ute på landet. Arenan var inte heller, för så hette den, Arena Strömdalen, när den stod klar 1903, tänkt som någon plats för endast fotbollsspelande. Kankse var man här, för över hundra år sedan, extremt före sin tid då man i staden iordningställde denna plats vid Gavleån för idrottande. Idag fylls ju arenor inte bara med ortens stora idrottslag, det är också en plats som, åtminståne i fantasin, kan inrymma alla tänkbara evenemang och upptåg. I Gävle fanns arenan där endast idrottshimlen satte gräns för aktiviteterna. Eller så var den bara tidigt samtida. På den tiden var det knappast rimligt att uppföra idrottsplatser endast tillägnade en typ av utövande. Och något sådant som en renodlad fotbollsarena skulle Gävle få vänta länge på. Det skulle dröja ytterliggare en bit in på 1900-talet innan vallarna började göra sitt intåg både i Gävle och i landet i övrigt.

Jag hade tur. Strömvallen är trots allt en allsvensk arena och sådana brukar nu förtiden ofta likna äldre tiders försvarsanläggningar. I bästa fall kan man skymta lite av det gröna i någon av de öppningar som brukar uppstå i dessa befästningsverks svaga punkt, hörnen. Så är det inte på Strömvallen. Det är en liten arena med något av den där här-kan-man-klättra-upp-i-ett-träd-för-att-se-matchen-gratis-känslan kvar. Ändå hade jag nog knappast kommit in om inte Gefle IF:s juniorer för dagen träningsspelat mot ett division 3-gäng. Nu var det bara att knalla in genom grindarna.

Södra läktaren med ett gäng stretchande juniorer och en taggad linjedomare.

Läktarna är nästan tomma men på planen återkommer det blå, om än mycket ljust i hemmalagets tröjor, det kallas visst himmelsblått. Trots fåtalet åskådare, eller kanske just därför, blir jag erbjuden att köpa gräs på min vandring runt planen. Det var för tillfället antagligen det enda gräset på Strömvallen då fotbollsplanen har konstgräs sedan 2005.

Strömvallen blev Strömvallen 1923 då arenadelen av namnet togs bort. Drygt 60 år senare försvinner även löparbanorna och Gefle IF får en hemmaplan endast avsedd för fotboll. Även i Gävle talas det om en ny modern arena som uppfyller framtidens krav för elitfotboll. Här kan ett arenabolag  utveckla konceptet gå på fotboll och konsert under en weekend i Gävle. Kanske kan ett hotell erbjuda både utsikt över den nya arenan och konserthuset (allt i olika blå nyanser) samtidigt som en blå Gavleå glittrar i bakgrunden. Undrar om de boende i Villastaden tycker att det blir aningen för mycket blått?

Det är en strålande första maj och jag är på väg västerut, mot Värmland. Jag ska besöka en av den svenska klubbfotbollens klassiska platser. Så klassisk är Degerfors IF:s hemmaplan att Riksidrottsförbundet 2003 reste en skylt här som deklarerar: ”bruksidrottsikon”! Att Erik tidigt i vår odyssé genom Sveriges idrottsplatser redan utnämnt Domnarvsvallen till ”vallarnas vall” är väl närmast att betrakta som en pinsam parentes. För vilka prominenta vallar vi har kvar att besöka: Strandvallen, Vångavallen, Värendsvallen, Eyravallen – och så klart, den som bara genom sitt namn knockar alla de andra av banan: Stora Valla.

Men innan jag tittar närmare på Ola Toivonens barndomsgräs kör jag genom skogen en dryg mil västerut till Björneborg, där det är loppis och vinylmässa den första maj varje år. Vid skivbackarna hör man brottstycken av samtal, och nog sjutton pratar man fotboll även här i vinylnördarnas mecka: ”De måste börja vinna nu”, muttrar en skäggig man samtidigt som han synar en Jerry Williams-sjua. Det är inte svårt att förstå vilket lag han pratar om. Degerfors har inlett säsongen 2012 med fyra raka förluster, ännu sämre än mångåriga derbyrivalen Örebro SK. Egentligen är vi nu i Kristinehamns kommun, men att man pratar Degerfors tabelläge även här i Björneborg är egentligen inte så konstigt: Klubben är ju den enda i området som varit med och fajtats i toppskiktet av svensk fotboll, man har 29 allsvenska säsonger med 1941:s stora silver som höjdpunkt. Vid den tiden spelade den fruktade landslagscentern Gunnar Nordahl (mittled i Gre-No-Li) för klubben, och hade sällskap på plan av både Karl Erik ”Hambo” Jakobsson och Magnus ”Skjorta” Bergström. Ursprunget av de senares smeknamn får Erik reda ut vid något annat tillfälle.

Detaljstudie: Östra Degerfors, från väst

Mitt ute i skogen mellan Björneborg och Degerfors går länsgränsen. Och kanske är det synd för Degerfors att man hör till Örebro län och därmed till en region där man allt tydligare satsar på huvudorten, universitetsstaden och tjänstemannasamhället Örebro. Värmland, på andra sidan gränsen, kan åtminstone vid första anblicken verka som ett levande landskap där skogens trolldom och landsbygdens gemyt är lika viktigt som städerna, och nog stämmer väl Degerfors IF:s devis ”hela Sveriges fotbollsklubb” ganska bra med den bilden? I Örebrokontexten blir Degerfors den fattiga kusinen från landet, medan man i Värmland har närmare till den gamla devisen ”hela Sverige ska leva”.

Någonstans mitt emellan dessa Sverigebilder stretar man nu på. Inför pågående säsong gjorde Nerikes Allehanda ett uppslag om att de flesta Degerfors-spelarna numera bor i Örebro och pendlar till träning och match. Kanske är det det som menas med ”hela Sveriges fotbollsklubb” – att spelarna bor nån annanstans?

Bron, eller rättare sagt ersättaren till bron, som enade en stad kring ett fotbollslag

Resan in i Degerfors präglas av järnverket och industrimiljön längs Letälven (om man inte kommer in med tåg förstås, då möts man av en järnvägsstation som ser ut som en mindre tipskiosk). På östra sidan av älven låg de gamla bruksarbetarbostäderna, och på andra sidan fanns tjänstemannakvarteren. Från början var klyftan så stor mellan stadens samhällsgrupper att man hade var sin idrottsförening. Man lyckades så småningom enas i en gemensam dröm om toppfotboll, och Jannelunds IF inordnades på 30-talet i Degerfors IF. Eftersom Stora Valla kom att byggas på tjänstemannasidan behövdes en bro för att arbetarna i öst snabbt skulle kunna ta sig dit. En träbro över älven (adekvat benämnd ”Träbroa”) byggdes några år efter sammanslagningen och blev en symbol för klassgemenskapen i bruksorten. Träbroa beckade slutligen ihop och har ersatts av en modern gång- och cykelbro, men man kan fortfarande skönja den gamla strukturen i staden. På östra sidan finns ett slags eget centrum, men utan mycket service. Nere vid älven har gamla rödmålade arbetarbostäder varsamt underhållits, och idag har de ett av stans bästa lägen med bryggor precis nedanför verandan. Promenaden till Stora Valla är inte lång härifrån, och är det en fin majdag som denna som dessutom bjuder på fotboll, är det många som tar den.

En bruksikon och ett byggtält

Även om omgivningarna är tårdrypande vackra är Stora Valla ingen slående anläggning i sig. Man kan knappast påstå att den tar vara på läget vid älven och, på arkitektspråk, ”vänder sig mot vattnet”. Men det är ju inte heller vattnet man kommit för att se, utan fotbollsplanen. Förhoppningsvis är det som utspelar sig där så pass upphetsande att man glömmer bort sin träsmak. Läktarna är nämligen av det enklare slaget. 800 platser är under tak, på tok för lite för att klara kraven som UEFA ställer på elitklubbar inför 2014. Ett krav som vänsterpartiet vann senaste valet på att bemöta, genom att utlova en ombyggnation av Stora Valla inom en snar framtid. Frågor hänger dock i luften: ska man riva den gamla läktaren, och hur ska nybygget finansieras?

Samtidigt kan man fråga sig om Degerfors är en stad och en klubb som passar in i den nya ”kravmallen”. En mall som bidrar till att det poppar upp ”arenor” i snart sagt varenda halvstor svensk stad. Till slut måste man ställa sig frågan om ”hela Sveriges fotbollsklubb” är en förening som drivs av eldsjälar på en enkel ”vall”, eller ett bolag med en ”arena” som kräver en helt annan skala på evenemang, marknadsföring, publikunderlag och kassabok.

Västra läktaren, Stora Vallas enda egentliga läktarbyggnad. Någonstans under stolsraderna ligger det mytomspunna Café Skitiga Bullen som Mats Olsson skrev om i Expressen 1993: ”Årets fik: Skitiga Bullen – under läktaren på Stora Valla i Degerfors, där kaffet är så starkt att plomberna lossnar.” Se gärna Jan-Eric Bohms bokprojekt om alla som genom åren besökt fiket: http://www.skitigabullen.se.

När man kör in till Västerås från norr passerar man en jädrans massa idrottsplatser. Norr om motorvägsavfarten ligger det stora idrottsområdet Rocklunda. Här finns ishallar, fotbollsplaner, ridanläggning och plats för allsköns arrangemang. ”Välkommen till Rocklunda i Västerås, stadsdelen för idrott och evenemang!” skanderar hemsidan rocklunda.se, och man är noga med att betona att det här är ett område för mer än bara sport: Här kan man gå på konsert med familjen, ta med jobbet på konferens, få sin kvalitetstid på ett spinningpass i Friskis&Svettis regi, eller helt enkelt inta en välsmakande helgbuffé. Att marknadsföra ett område som en ”evenemangs-stadsdel” är ingen unik tanke, längs Mölndalsvägen i Göteborg kan man fortfarande se nötta skyltar som bjuder in till ”Evenemangsstråket” och området kring Globen ska vi väl inte ens prata om. Problemet verkar vara att den önskvärda karaktären för ett sådant område hela tiden ändras, och i takt med att evenemangsbesökares preferenser förskjuts mot det mer ”urbana”, myllrande och spontana cafélivet vid Mälarens strand så lär man också få höra stadsbyggnadsdiskussioner om hur lyckad Rocklundas placering ute vid motorvägen egentligen är. Bil måste man i alla fall ha för att gå på match, om man inte tar buss 98 förstås.

Idrottsplats eller folkpark?

På sin väg ut mot Rocklunda och de mer avlägsna bostadsområdena i Tunby och Gryta (ni vet, Västerås är stort) passerar 98:ans buss också Arosvallen i området kring Mälardalens högskola. Här kan en stadsplanerare med lite fantasi tänka sig ett ”kreativt kluster” med högskola, idrottsevenemang och lite lagom sprittande caféliv. Men den här marseftermiddagen spritter det ingenstans, utom möjligen i Arosvallens lite småfestliga arkitektur, vars huvudtema är de (en gång i tiden) färgglada plåtvalv som troget repeteras runtom hela anläggningen. Tillsammans med de stansade bokstäverna och de låga buskagen kring entrén får man en lätt folkparkskänsla. Här dansar man dock inte, om man inte kan kalla amerikansk fotboll för dans (och det kan man väl inte?). Västerås Roedeers är laget som håller Arosvallen igång sedan Västerås SK tagit sina bollnät och flyttat ut till Rocklunda, och det är bara att gratulera division 1-klubben till sin trevliga spelplats. Arosvallen är funktionell, hyfsat centralt belägen och ger ett enhetligt och trevligt intryck. Det faktum att man kan skymta planen även om man inte har löst inträde ger liksom en extra busunge-dimension till det hela som får en att tänka på gamla pilsnerfilmer och luftgevärsskytte på, återigen, folkets park. Tänk så mycket några plåtvalv kan göra.

Tänk att bo med utsikt över planen där Västerås SK spelade allsvensk fotboll så sent som 1997. Först 2008 flyttade man till nya Swedbank park på Rocklunda.

Det är bara att hoppas att framtida football-framgångar och samarbeten med högskolan kan fortsätta hålla liv i Arosvallen när de nya helhetslösningarna och bolagsbildningarna ute i Rocklunda drar i barnfamiljer och glada PRO-gäng. Snart har väl stadsplanerarnas vurmer gått varvet runt och placeringen av Arosvallen framstår som bäst i stan, när bilturerna ut till Rocklunda nöter lite mycket på miljön och nybyggda Mälarstadens idag så lockande flärd bytts mot en verklighet av för höga lokalhyror och novembersnålblåst. Då fattar vi en armkrok och går ut till Arosvallen för en kokkorv med bröd, senap och ketchup.

Trycket in genom den här smala gången var kanske som högst den 18 februari 1934. Då sattes samtida världsrekord (!) för bandypublik på den nybyggda Arosvallen. 11 231 personer såg hemmalaget åka på däng med 1-5 mot IFK Uppsala.

Bakom grinden gömmer sig Dalarnas Camp Nou.

En solig vårdag besökte jag Dalarna och Borlänge. För mig har Domnarvsvallen varit vallarnas vall sedan jag på en musikaluppsättning någon gång i lågstadiet framförde ”Fånt ja en körv”. Temat för uppträdandet, mat, hade nog valts ut av någon lärare och förklarar låtvalet. Textraden: ”När ja e ledig så gå ja på Vallen och hejar på Brage o va de beror på de vill ja inte tala öm…” har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Som barn omgavs också Vallen, som ett resultat av detta, av en viss mystik, varför vill han inte berätta om sin kärlek till Dalarnas fotbollsstolthet?

Välkommen in…

Domnarvsvallen tycks stå ganska oförändrad sedan den uppfördes 1925, i varje fall när jag kisar lite. Och visst, den låga sittplatsläktaren längs den södra långsidan ska vara kvar från den tiden. Att det sedan blev IK Brage som tog Vallen till Allsvenskan, och fick mig att besöka Kupolens hemstad, var från början inte alls särskilt självklart. Lagom till färdigställandet hade nämligen två av stadens fotbollslag, Domnarvets IF och IK Blixt, slagits ihop till Domnarvets GoIF, för att göra gemensam sak innanför de nybyggda läktarna. Men vissa av grabbarna ansåg att för lite fokus lades på fotbollen och ville därför återskapa IK Blixt. Ett ganska rafflande namn på ett fotbollslag från första hälften av förra seklet. När jag i solskenet kisar ännu lite mer ser jag nästan hur raska dalmasar far runt som oljade blixtar över gräsmattan. Men några blixtar kom aldrig att dra på sig fotbollsstrumporna för att sparka fotboll på Domnarvsvallen eller på någon annan fotbollsplats heller, varken då eller senare. Det visade sig att nystartade Domnarvets GoIF (som  i Allsvensk fotbollshistoria kom att förpassas till denna parentes) efter samanslagningen ansåg sig ha rätt till det åtrovärda namnet, IK Blixt.

Den snart 90 år gamla sittplatsläktaren.

Trots allt är Initialerna IKB för evigt bevarade i det namn som kom att föra fotboll från Borlänge till landets högsta serie. Det var tydligen en man med det härligt klingande namnet Helmer Hellberg som kommit med idén att namnge laget efter skaldekonstens och vältalets gud i den nordiska mytologin.  Plötsligt faller allt på plats. Jag förstår nu min barndoms ”Fånt ja en körv” nästan magiska påverkan på det unga barnets fotbollsintresse.

Vallen, i all sin prakt, från väster.

Det här var och har förblivit Dalarnas största och förnämsta fotbollsarena. För just en sådan är den, här finns inga löparbanor eller vattengravar, bara grönt gräs (konstgräs sedan 2009) mellan läktardelarna. En och annan stormatch har också hunnits med på den snart 90 år gamla Vallen. 1982 hade IK Brages framfart i Allsvenskan belönats med en plats i UEFA-cupen, vilket resulterade i ett besök av Werder Bremen med en ännu inte så grånad Rudi Völler som centertank. Men varken masarna eller kullorna hade nog förstått vilket förstklassigt motstånd som besökte Vallen. Endast 3 500 personer slöt upp denna gråkalla höstkväll och IK Brage fick storstryk med 6-2. Som tur var skulle det komma fler chanser och 1988 var det Inters tur att besöka en denna gång överfull Domnarvsvall. Cirka 9 000 åskådare kom för att se storheter som Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Walter Zenga. IK Brage förlorade med 2-1 men det kunde knappast förta det stjärnskimmer som denna kväll la sig över Borlänge.

Tänk när Matthäus och co. passerade genom spelartunneln

Domnarvsvallen tycks vara byggd i trä förutom ståplatsläktarna som i sin stålkonstruktion nästan ser provisoriska ut. Är Vallen vacker? Nja, men är man som jag lite nostalgiskt lagd så känns historien verkligen närvarande på de nötta bänkraderna. Här finns mycket att göra. 2014 kommer Europa än en gång till Borlänge men denna gång genom påbud om bättre arenastandard. Det behövs, bland mycket annat, 3000 sittplatser under tak och särskilt dopingtestrum för att få leka med de stora grabbarna i Allsvenskan. Och det duger inte med träbänkar som på Vallen. Det ska vara rejäla sittplatser som uppfyller hållfasthets- och storlekskrav och är individuella. Bänkarna tillhör en förgången tid. 45-50 miljoner ska det enligt prognosen kosta för det bolag som övertar Vallen och rustar upp den till fullgod framtidsklass. Det återstår att se hur Vallens framtid ser ut och om södra läktaren hinner fylla hundra innan den utkonkurreras av nya (gröna får man hoppas) plaststolar.

Avslutningsvis, det syns knappt,men det måste väl vara hit Göran Greider hänvisas om han är i krokarna.

1873 grundades bultfabriken i Hallstahammar. Orten, som har sitt ursprung från tiden då den första smedjan byggdes här, kom som så många andra svenska industriorter att mångdubbla sin befolkning i och med industrins och järnvägen intåg. 1905 grundades, enligt Hallstahammars SK:s hemsida, idrottföreningen FRAM, ”av några ungdomar vid Bultfabriken”. Föreningen bytte strax namn till Hallstahammars SK, och på 30-talet hörde man till toppskiktet i svensk fotboll då man gjorde två säsongen i Allsvenskan.

Trollebo IP ligger i Hallstahammars idrotts-kluster. Det råder ingen tvekan om att Hallstaborna är sina idrottsföreningar trogna: Här finns både hockeylada, bandyplan och en idrottsplats av den klassiska modellen, det vill säga en gräsplan med löparbanor runtikring. Dagen jag kör förbi är det dessutom nån form av hästmässa i hockeyhallen; parkeringsplatsen är full av hö, sulkys och hästskit, så jag får kryssa vilt med min onödigt glansiga hyrvolvo – vem vet vad självrisken täcker egentligen? Borta på Trollebo IP spelas en ungdomsträningsmatch och tidigare på dagen har herrlaget (något damlag verkar inte existera) tagit emot Irsta.

Med tiden har blickfånget förskjutits en aning på Trollebo IP. Det som utan tvivel är den gräsplätt där Allsvensk fotboll en gång har spelats, ligger numera gul och ovårdad i marseftermiddagen. Några mål syns inte till. Luften ser ut att ha gått ur den gamla träläktaren och matchuret verkat inte ha vridits upp på ett bra tag. Strax bredvid har man anlagt en konstgräsplan, och det är här det händer numera. Samtidigt är det lite fint att man låtit den gamla allsvenska planen vara så den än idag kan beskådas. Med en gnutta fantasi kan man framkalla bilden av hur svettiga Bulten-grabbar, just utstämplade från skiftet, slet i AIK:are och Elfsborgare för att få fatt på trasan och hålla rent framför egen kasse. Faktiskt besegrade man AIK, som skulle sluta tvåa det året, med 3-1 här i början av säsongen 1938. Då tittade 6000 personer på och det måste varit trångt att få sig en glimt av såväl nollåttor som lokalhjältar på planen. Till slut blev det ändå jumboplats och nedflyttning, och inget mer allsvenskt spel för klubben sen dess. På 50- och 60-talen, då man får förmoda att Bultfabriken gick för högvarv, huserade klubben mest i tredjedivisionen.

Bortom Trollebo IP korsas samhället av en gigantisk järnvägsbro som delar villakvarteren mitt itu. Några av villträdgårdarna ligger i princip under bron – det här var ett riktigt ordentligt infrastrukturprojekt som inte skulle begränsas av närheten till en handfull bostäder. Om man kör över bron kommer man till Bultfabriken, som ligger tyst och öde. Vid entrén är det som ett litet torg med påkostade gatlyktor och någon sittbänk. I ett blockigt, vackert kuperat skogsområdet ett stenkast därifrån ligger fastighetsbolaget Företagarums kontorshotell. Så här på helgen är det öde, men därinne finns både café och gott om plats för den som vill satsa på entreprenörskap i stan. Om det skapas några företag att bygga nya fotbollslag kring här, det återstår att se.