arkiv

Degerfors IF

Det är en strålande första maj och jag är på väg västerut, mot Värmland. Jag ska besöka en av den svenska klubbfotbollens klassiska platser. Så klassisk är Degerfors IF:s hemmaplan att Riksidrottsförbundet 2003 reste en skylt här som deklarerar: ”bruksidrottsikon”! Att Erik tidigt i vår odyssé genom Sveriges idrottsplatser redan utnämnt Domnarvsvallen till ”vallarnas vall” är väl närmast att betrakta som en pinsam parentes. För vilka prominenta vallar vi har kvar att besöka: Strandvallen, Vångavallen, Värendsvallen, Eyravallen – och så klart, den som bara genom sitt namn knockar alla de andra av banan: Stora Valla.

Men innan jag tittar närmare på Ola Toivonens barndomsgräs kör jag genom skogen en dryg mil västerut till Björneborg, där det är loppis och vinylmässa den första maj varje år. Vid skivbackarna hör man brottstycken av samtal, och nog sjutton pratar man fotboll även här i vinylnördarnas mecka: ”De måste börja vinna nu”, muttrar en skäggig man samtidigt som han synar en Jerry Williams-sjua. Det är inte svårt att förstå vilket lag han pratar om. Degerfors har inlett säsongen 2012 med fyra raka förluster, ännu sämre än mångåriga derbyrivalen Örebro SK. Egentligen är vi nu i Kristinehamns kommun, men att man pratar Degerfors tabelläge även här i Björneborg är egentligen inte så konstigt: Klubben är ju den enda i området som varit med och fajtats i toppskiktet av svensk fotboll, man har 29 allsvenska säsonger med 1941:s stora silver som höjdpunkt. Vid den tiden spelade den fruktade landslagscentern Gunnar Nordahl (mittled i Gre-No-Li) för klubben, och hade sällskap på plan av både Karl Erik ”Hambo” Jakobsson och Magnus ”Skjorta” Bergström. Ursprunget av de senares smeknamn får Erik reda ut vid något annat tillfälle.

Detaljstudie: Östra Degerfors, från väst

Mitt ute i skogen mellan Björneborg och Degerfors går länsgränsen. Och kanske är det synd för Degerfors att man hör till Örebro län och därmed till en region där man allt tydligare satsar på huvudorten, universitetsstaden och tjänstemannasamhället Örebro. Värmland, på andra sidan gränsen, kan åtminstone vid första anblicken verka som ett levande landskap där skogens trolldom och landsbygdens gemyt är lika viktigt som städerna, och nog stämmer väl Degerfors IF:s devis ”hela Sveriges fotbollsklubb” ganska bra med den bilden? I Örebrokontexten blir Degerfors den fattiga kusinen från landet, medan man i Värmland har närmare till den gamla devisen ”hela Sverige ska leva”.

Någonstans mitt emellan dessa Sverigebilder stretar man nu på. Inför pågående säsong gjorde Nerikes Allehanda ett uppslag om att de flesta Degerfors-spelarna numera bor i Örebro och pendlar till träning och match. Kanske är det det som menas med ”hela Sveriges fotbollsklubb” – att spelarna bor nån annanstans?

Bron, eller rättare sagt ersättaren till bron, som enade en stad kring ett fotbollslag

Resan in i Degerfors präglas av järnverket och industrimiljön längs Letälven (om man inte kommer in med tåg förstås, då möts man av en järnvägsstation som ser ut som en mindre tipskiosk). På östra sidan av älven låg de gamla bruksarbetarbostäderna, och på andra sidan fanns tjänstemannakvarteren. Från början var klyftan så stor mellan stadens samhällsgrupper att man hade var sin idrottsförening. Man lyckades så småningom enas i en gemensam dröm om toppfotboll, och Jannelunds IF inordnades på 30-talet i Degerfors IF. Eftersom Stora Valla kom att byggas på tjänstemannasidan behövdes en bro för att arbetarna i öst snabbt skulle kunna ta sig dit. En träbro över älven (adekvat benämnd ”Träbroa”) byggdes några år efter sammanslagningen och blev en symbol för klassgemenskapen i bruksorten. Träbroa beckade slutligen ihop och har ersatts av en modern gång- och cykelbro, men man kan fortfarande skönja den gamla strukturen i staden. På östra sidan finns ett slags eget centrum, men utan mycket service. Nere vid älven har gamla rödmålade arbetarbostäder varsamt underhållits, och idag har de ett av stans bästa lägen med bryggor precis nedanför verandan. Promenaden till Stora Valla är inte lång härifrån, och är det en fin majdag som denna som dessutom bjuder på fotboll, är det många som tar den.

En bruksikon och ett byggtält

Även om omgivningarna är tårdrypande vackra är Stora Valla ingen slående anläggning i sig. Man kan knappast påstå att den tar vara på läget vid älven och, på arkitektspråk, ”vänder sig mot vattnet”. Men det är ju inte heller vattnet man kommit för att se, utan fotbollsplanen. Förhoppningsvis är det som utspelar sig där så pass upphetsande att man glömmer bort sin träsmak. Läktarna är nämligen av det enklare slaget. 800 platser är under tak, på tok för lite för att klara kraven som UEFA ställer på elitklubbar inför 2014. Ett krav som vänsterpartiet vann senaste valet på att bemöta, genom att utlova en ombyggnation av Stora Valla inom en snar framtid. Frågor hänger dock i luften: ska man riva den gamla läktaren, och hur ska nybygget finansieras?

Samtidigt kan man fråga sig om Degerfors är en stad och en klubb som passar in i den nya ”kravmallen”. En mall som bidrar till att det poppar upp ”arenor” i snart sagt varenda halvstor svensk stad. Till slut måste man ställa sig frågan om ”hela Sveriges fotbollsklubb” är en förening som drivs av eldsjälar på en enkel ”vall”, eller ett bolag med en ”arena” som kräver en helt annan skala på evenemang, marknadsföring, publikunderlag och kassabok.

Västra läktaren, Stora Vallas enda egentliga läktarbyggnad. Någonstans under stolsraderna ligger det mytomspunna Café Skitiga Bullen som Mats Olsson skrev om i Expressen 1993: ”Årets fik: Skitiga Bullen – under läktaren på Stora Valla i Degerfors, där kaffet är så starkt att plomberna lossnar.” Se gärna Jan-Eric Bohms bokprojekt om alla som genom åren besökt fiket: http://www.skitigabullen.se.

Annonser